Måndag 14/11-11

Hemskt vad tiden går fort, jag och mamma har varit själva nu i en vecka. Har hunnit med en hel del som vi ville göra, som vi kan göra när vi är själva. En vecka sen pappa åkte in idag, en vecka åt gången är det tänkt. Han kom hem för ca 45 minuter sen, han hade också fått ringa hem till mamma tydligen från hemmet. Han visste inte vem hon var när hon svarade, och han mumlade mest när han sa något. Men nu är han hemma och det känns lite konstigt, direkt får man den "muren" och känner att man har ett stort ansvar så det inte händer honom något, och så man inte lämnar honom själv så det händer något. Nu låter det kanske som att han är helt borta, det är han inte, men samtidigt vill man inte ta några risker. Måste vara försiktig och medveten om att ena sekunden kan han vara lugn och sitta och läsa i soffan, andra kan han göra något som han verkligen inte borde göra.

Jag har ganska mycket att göra idag också, men saker som går snabbt. Sen hem igen och kolla läget. Vill passa på att tacka alla mina underbara vänner som stöttar mig och min familj under denna tiden. Detta är något av det värsta man kan vara med om.
Man vill såklart ha med båda sina föräldrar när man själv får barn, gifter sig osv. Även om han kanske finns då så kommer det inte vara "min pappa" som är där.
Hemskt rädd för när den dagen kommer, den dagen då han inte är medveten om något. Och så fort som detta går, vet man aldrig. Man måste ta en dag i sänder och hoppas på det bästa.

Det hade tydligen gått bra på hemmet, mamma hade pratat med "handledaren" där han var. Hon berättade dock att han yra mycket och ja. Det han sa hade inte riktigt någon "mening" , eller hur man ska förklara. Det hängde inte ihop det han sa. Dock är det ingen chock för det har det inte gjort på lääänge.. Men hm, ja..